"Mitt huvud var som ett enda stort trassligt garnnystan. Du hittade en ända och har kunnat nysta upp det åt mig. Nu känns det som att det endast finns några små lösa knutar kvar. Och det är nog sådana små knutar som hör till livet, de är som ärr på huden. De har en historia som utformat mig till den jag är idag.
Det känns nog lite skrämmande att från och med idag helt själv hålla ordning på garnnystanet, men jag ska göra mitt bästa!
Jag kommer att vara evigt tacksam att jag hittade dig och att du tog dig an mitt huvud. Då jag stiger upp från din soffa idag och stänger dörren är jag en mycket starkare och lyckligare människa än vraket som steg in genom dörren för två år sedan.
Tack!"
Detta är texten som jag skrev åt min psykoteraput innan jag gick in till henne för förhoppningsvis sista gången. Min två år långa psykoterapi tog idag slut. Jag är så mycket starkare och lyckligare idag, tillika som det känns ganska stort och lite skrämmande att klara av vardagen själv. Men jag tror på mig själv att jag fixar det. Men tillika som jag känner mig stark så är jag medveten om att jag inte klarar av vad som helst, det gäller att lyssna på sig själv, säga ifrån då det behövs, ta egen tid då det behövs och inte ta skit, varken privat eller på jobbet. Arbetet är aldrig så viktigt att det är värt att offra din psykiska hälsa.
Men nog kommer det att kännas tomt de närmaste veckorna, det har ju blivit en vana att sitta i hennes soffa en gång i veckan.
Du klarar det! Vi tror på dej! Kram från mamma och pappa
SvaraRadera