Ramiro

För precis en vecka sedan flyttade lilla Ramiro till oss, han är född den 1 november 2020, så ca 3 månader gammal. Rasen är en dogo argentino, härstammar från Argentina. Än så länge väger han bara 10kg, men som vuxen borde han väga kring 45-50kg, färgen kommer att förbli vit, men med svarta fläckar i huden, inte i pälsen. För tillfället smakar han på allt som kommer i hans väg, sover mycket, äter med god aptit samt älskar flickorna. Han sover gott i egen säng i köket, så länge någon finns där, ensam vill han inte vara. Det betyder att halva natten sover han i köket för sig själv, sedan då han vaknar tar jag honom med mig på soffan... Jag vet att det inte är det optimala, men jag bara måste få sova och det går inte om en liten vit varelse gnäller på andra sidan grinden. Till lynnet är han mycket försiktig samt behöver tid på sig då det gäller nya saker. Han är döv på höger öra medan vänster öra fungerar normalt, dövhet är vanligt för just den här rasen. Vi upplevde att vi lika bra kan ta en halvdöv hund, då dövheten inte i så stor utsträckning påverkar det dagliga livet, samt att vi är vana med döva typer efter Kajsa och Daisy. 

Och vad härligt det är att igen ha hund i huset, även om jag skulle ha klarat mig utan pisspölar här och där i tid och otid. Tänkte liksom jag slapp det efter att Daisy fick somna in, men vi tog det i en ny variant med lite mindre pölar (som dessutom inte stinker dödens, som Daisys gjorde), men försöker trösta mig med att det är övergående. 

Men en lång och konsekvent skolning har vi framför oss, det är inte så att en 50kg muskelklimp får härja precis som han vill, men tur att han är snål på mat, då är det alltd lättare att lära dem då de tar godis med god aptit som belöning.

Förminskning av tonsillerna

Sitter för tillfället i uppvaket och väntar på att yngsta dotterns operation är över. Hon har ett längre tag nu redan snarkat som en stor karl, men sedan sov hon för en par veckor sedan med mig en natt och då märkte jag att ungen har ju andningspauser. Bokade tid till en öron-näsa-hals specialist och det var inget tvivel om saken, tonsillerna måste förminskas. Så idag var det dags för operation. Stackars liten har varit så nervös inför ingreppet. Men personalen här på Pikkujätti i Haglund är helt fenomenal och nersövningen gick bra. Jag har hunnit med en kopp kaffe och en croissant medan de opererat henne och nu väntar jag på att hon skall komma till uppvaket. Hemma är frysen laddad med glass och hela nästa vecka får hon vara hemma från skolan. 

Opererande läkaren kom just och berättade att allt gick bra och efterkontroll om ca 1 månad för att kolla att allt är bra. Nu bara vänta på tösen.

Då någonting fattas

Nog visste jag att det skulle bli tomt efter Dasiy, men hade aldrig kunnat föreställa mig det här. Det har snart gått två veckor, och visst finns saknaden efter Daisy kvar, det finns den fortfaramde efter Odin och Kajsa också. Men saknaden efter hund i huset är ännu större, det är allt för tomt. Det känns i hela kroppen, tystnaden, tomheten, sällskapet, doften, allting. Trodde aldrig jag skulle ha så här svårt att vara utan hund. Känns som det fattas en del av mig, som jag skulle vara lite borttappad, lite mindre jag då jag inte har en hund. 

Daisy

Idag är det precis en vecka sedan Daisy fick somna in, hon blev 15 år och 9 månader gammal.så pass stor hund så var det riktigt, riktigt gammalt. Daisy var den sista av Kajsas valpar som fick somna in, hennes brorsa somna de in för knappt två år sedan och Kajsa själv fick somna in sommaren 2016. 

Det är alltid svårt att ta det beslutet att hunden måste få somna in. Man måste kunna sätta sin egen ledsamhet och saknad till sidan och enbart se till hundens bästa, att bli självisk i det läget är det värsta man kan göra för då lider hunden. Jag upplever att vi har klarat av att göra det med alla tre hundar även om et är svårt, man skulle ju önska att de bara en natt dött i sömnen och man skulle slippa ta det där hemska beslutet.

Det har av någon anledning varit min uppgift att föra dem till veterinären den sista gången, och det är helt ok för mig. Fast det är skitjobbigt har det känts bra att få vara med dem den sista stunden. Daisy somande lugnt in med huvudet i min famn. Hemma begravde vi henne bredvid brorsan. Så nu sitter de där tillsammans på molnets kant och äter ost, det är jag helt säker på.

Men nog har vi gråtit här hemma, och nu försöker vi överleva i den här tystnaden och tomheten. Vi kastar ibland i tankarna ost på golvet åt henne, stänger i tankarna grindar som inte mer behöver stängas, hör henne skälla då vi kommer hem, hör henne gå omkring, ser henne skymta förbi. Vi har bott i det här huset sen hösten 2002, vi flyttade hit med Kajsa, 2005 föddes Odin och Daisy, samt deras sex syskon. Vår första dotter föddes 2006. Vårt hus och våra flickor har aldrig varit utan hund.

Visst har det också sina fördelar att inte mera ha en gammal hund, i flera år har det hänt misstag inne, Odin hade problem med prostatan och Daisy med återkommande urinvägsinfektioner. Nu behöver man inte släppa ut hund mitt i natten för att kissa, man behöver inte heller vara orolig att man stiger i en pisspöl då man stiger upp på natten. Och den där ständiga oron man har för en gammal hund är borta.

Och en ny hund ska det nog bli, kanske nästa vecka, kanske i sommar kanske nästa år, då den rätta kommer emot är vi redo. Någon kanske tycker att vi ersätter Daisy med en ny, den åsikten kan du stoppa upp i rumpan! Vi har ju länge vetat om att Daisys dagar är räknade, det kom inte som en överraskning, så vi har nog alla hunnit vänja oss vid tanken att en dag finns hon inte mer, och då har vi ett hem som är öppet för en ny hund, inte en hund som ersätter fina Kajsa, härliga Odin och speciella Daisy. En sådan hund finns inte!

Året som gått

Jag måste väl också, så som alla andra, kasta ihop ett blogginlägg om året som gått. Början av året var ju bra, gick med boostcamp för att äta rätt och stärka musklerna, det gick bra, kroppen blev starkare och ändrade form. Sen PANG så kom coronan och gym kändes plötsligt mycket avlägset, dessutom var jag plötsligt lärare på förmiddagar och sjukskötare på kvällar och mer ork fanns det inte. Jag är evigt tacksam att coronan kom efter min sjukledighet, jag skulle nog aldrig ha fixat distansstudier och jobb och ett svagt huvud, allt på samma gång. Nu var jag starkare och fixade det, även om det tog på krafterna. Tur att vi hade en fin vår med sol och varmt som lyfte upp humöret och man kunde göra utflykter med flickorna efter skoldagen mm. Hann också med ett coronatest, som var negativt och hittills det enda jag hamnat ta. Blev också fenomenal på att handla typ var 9 dag och svor över för små butikskärror, men man ville ju undvika onödig vistelse i butikerna. Skolan tog äntligen slut och jag fixade betyg och stipendier åt flickorna medan de belönade mig med en ny telefon efter min korta men intensiva period som lärare.

Sen kom sommaren med lite semester som tillbringades på holmen, någon liten utflykt hann vi med samt en ex tempore stughelg. Tror vi behövde det allihopa, och även Daisy orkade med på sitt livs första äventyr. Det blev en hel del SUP-äventyr med tonåringen, att stiga upp kl 5 på morgonen för att på tumis sakta glida ner längs med en å ca 17 km var nog en upplevelse jag inte glömmer, hoppas även tonåringen bär den med sig. Att sedan fara på kvällstur efter detta var kanske inte den bästa planeringen. Passade också på att cykla till arbetet under sommaren, även cykelturer med flickorna, längsta nästan 40km och minstingen cyklade duktigt, även de andra två. Under sommaren sade vi också adjö till våra råttor, de var mycket intressanta husdjur, men förorsakade allergiska symtom hos den ena och andra så efter att de dog av ålder tog vi inte några nya.

Hösten kom med skola igen, inte som tidigare utan med diverserestriktioner mm. Flickorna har duktigt kämpat sig igenom hela hösten och njuter nu av ett långt jullov. Vi hann en sväng till holmen på höstlovet för att uppleva en eventuell storm och höstmörker. Mörker hade vi men ingen storm. Mellersta ungen och jag planerar in en hel vecka i nästa höst så kanske vi hinner med en storm, hänger någon annan med oss återstår att se. Jag kunde igen återgå till gymet efter en allt för lång paus. I slutet av oktober flyttade Asterix in, han är en mycket efterlängtad och älskad majsorm, mellersta ungens nya husdjur. Han väcker blandade känslor hos typ alla jag känner. Men huvudsaken att hans matte älskar honom. Vi var också tvungna att ta farväl av kaninen Vera efter att hon magrade och antagligen hade någon form av cancer, men hon var också 9 år gammal så vi fick ha henne länge hos oss. 

I början av november hade jag mitt sista psykoterapibesök, efter två år med besök en gång per vecka kändes det nog tomt och känns ännu. Men idag känns det som att jag nog själv fixar det här, och då det kommer en motgång så försöker jag tänka mig tillbaka i den gråa soffan hos psykoterapeuten och tänka att vad skulle hon ha gett för råd, ofta räcker det bara med att formulera tankarna i huvudet så som jag skulle ha sagt dem åt henne för att det ska kännas bättre. 

December kom med regn och rusk, jag förberedde inför julen, det var en decembermånad utan julstress och med känslan av att hinna bli klar i tid kändes härlig, är evigheter sedan jag kunnat säga att jag är färdig med en städning, vill alltid göra lite mera och lite mera som sen resulterar i stress i slutändan, nu kom inte den stressen, duktiga jag! 

Nyåret arbetade jag så inget häftigt firande där inte. Nu ser jag framemot ett nytt år!