Hotellövernattning en vanlig vardag

 I övre våningen, längst till vänster
hade vi vårt hörnrum

Sitter för tillfället på ett hotellrum och skriver. Det händer inte alla dagar. Mellersta dottern vann för länge sedan ett presentkort till Svartå Slott, som vi nu bestämde att vi skulle använda. Att sedan presentkortet gått ut är en annan femma, men då ja lovat henne en hotellnatt så kom vi ändå. Först fick vi gå en guidad tur i slottet och sedan checkade vi in på hotellet. Igår kväll gick vi en sväng i slottsparken och så såg vi på skräckfilm på kvällen. Vita damen (som lär spöka i slottet) såg vi tyvärr inte till. Och idag var det hotellfrukost, nice. Jag har kört ungen till skolan, som bara ligger några kilometer från slottet och snart ska jag checka ut och ta mig på kvällstur. Men först hem och se vad Ramiro säger, första natten han inte fått sova med matte, stackars liten!

Lite vardagslyx som heter duga.

Sommaren som gick

Okej, det blev en smått ofrivillig paus från bloggen. Har haft så sjuttons mycket att göra. Först har vi en grymt allergisk hund som behövt antibiotika, kortison samt skabbmedicin för säkerhets skull. Han har stackaren haft en grym klåda och jag har gjort mitt yttersta för att lindra den med bad och salvor mm men det har också lett till usel sömn i flera veckor, ja nästan hela sommaren. Sover annars lätt och nu har jag varje natt vaknat  x flera till att han skrapat sig. Sen hade vi äldsta dotterns konfirmation i mitten av juli. Allt förberedande mm till den gjorde att jag var helt galet stressad. Tack och lov är den nu över, blev en fin dag och dottern var så vacker i  sin vita klänning. 

I juni däremot hann vi vara lite på holmen under min första del av semestern. Det var de två yngre tjejerna samt Ramiro och jag. Vi hade tur med vädret och njöt av lata dagar. Nu kom vi för två dagar sen hem från holmen efter knappa två veckor. Första veckan var jag sjukledig pga muskelinflammation i höger arm, alla rörelser gjorde galet ont så jag var totalt handikappad. Andra veckan fungerade armen rätt så bra och jag kunde njuta av semester. Nu i skrivandets stund har döttrarna lagt sig och imorgon inleds höstterminen, en börjar på fjärde klassen, en på sjätte och en på nionde. Ska nog bli skönt med rutiner igen.

Det känns lite som hela sommaren gått till skit på nåt sätt, den bara susade förbi. Men nog har vi hunnit med en del, gått på caféer, mellersta dottern var med en kompis till Borgbacken, samma kompis var sen med till holmen, äldsta dottern har hunnit sommarjobba i sommar men också varit till bal Borgbacken med en kompis. Minstingen har istället fått hänga med mig men också hunnit till sin gumor och gufar över natten. 

Själv har jag suppat endast två gånger i sommar vilket är lite tråkigt, däremot är det nästan 40km, så de ynkliga två gångena är desto längre. Däremot har jag nästan hela sommaren gått en gång i veckan i hundskola med Ramiro. Det har varit bra, han är helt härlig men envis som synden, och stark som en oxe, så det behövs verktyg för att få honom till en bra och harmonisk hund.

På jobbet har det varit rörigt, dels pga allt som koronan för med sig men även pga andra orsaker. Fick fast tjänst på våren, men står nog nu igen i valet och kvalet. Borde jag byta eller ej? Är miljon tillräckligt bra för mig, mår jag sämre om jag stannar kvar eller byter? Orkar jag börja igen på nytt ställe? Frågorna är många, men får väl ge det en chans efter semestern och se hur det verkar. 

Jag hoppas jag skulle finna lite mer harmoni och ro nu då det blir vardag och rutiner igen. Sen gillar jag ju hösten, så kanske det bidrar till att humöret stiger. Och bara jag sku kunna sova på nättena så sku det göra mycket. Sömnbrist för aldrig nåt gott med sig. 

Hoppas alla skolelever fått/får en bra star på höstterminen och att alla mobbare kan se sig dit solen inte lyser! Vet allt för väl hur såna typer kan ta död på den lilla positiva känslan man hunnit bygga upp under sommarlovet. 

God natt!

Tiden rusar iväg och plötsligt blev det vår-och sedan vinter igen

O vad tiden gått sedan jag senast skrivit. Har varit fullt upp, jobb, träna hundvalp, försöka ta hand om en nära som mår dåligt, så det har inte funnits så mycket tid för bloggen. Kommer inte desto mera att skriva om personen som mår dåligt, för hen vill inte det. Kanske en annan gång. Nu försöker jag bara finnas där och göra mitt bästa. 

Det har varit många fina vårdagar med sol och mycket utevistelse för hela familjen, nu snöar det fotbollsstora snöflingor och våren känns plötsligt väldigt avlägsen. Jag har ledig dag och njuter av den, senare idag bär det av hela familjen inklusive hund till en kollega. Det ska bli kul. Igår promenerade jag med min boxerkompis. Har minskat mina promenadgånger till en gång per vecka, måste hinna med min egen hund också. Men saknar nog mina promenader med boxerkompisen, tillika som jag ser framemot att få börja gå långa promenader med egen hund, lite blandade känslor.

Idag är det på dagen 3 år sedan jag hade min sista arbetstur innan jag inledde en 7 månader lång sjukledighet pga burnout och depression. I dagens läge kan jag vara tacksam att väggen kom emot, inte orsaken till att den kom emot dock. Anser inte att dåligt ledarskap skall vara orsaken till att arbetstagarna går in i väggen. Men upp ur skiten kom en starkare kvinna, en modigare vårdare som inte tar emot skit och som vet att hon gör ett bra jobb samt att jag är en mycket bättre mamma nu än tidigare. 

Mitt projekt då jag skrivit färdigt blogginlägget är att bada hunden, vi har nog aldrig haft en så flitigt badad hund som nuförtiden. Orsaken är att han ju då är vit och ser direkt smutsig ut, han är ju inte smutsigare än någon annan hund, men det syns så jäkla bra på honom. Dessutom är han lite småkänslig och får lätt utslag, så ska bada honom och sedan sätta salva på utslagen så blir det nog bra igen.

Nu medan jag skrivit har det blivit vitt på marken ute, sabla snö säger jag! 

Behöver få mina batterier laddade

 Det är mycket på arbetet för tillfället som äter av min energi, det är en liten hundvalp (okej, han är inte liten, utan stor) här hemma som tar mycket av min energi, det är mycket skolgrejer som flickorna behöver hjälp med, det ska kommas ihåg skidor den ena dagen och skridskor den andra mm. Och jag känner att mina batterier börjar vara rätt så tomma. Har semester på kommande, så behöver orka bara lite till. Att sedan också flickorna har ledigt tillika underlättar ju en hel del. Jag kan sätta hjärnan på paus och bara vara.

Även om det är så roligt med en liten valp, så tar det nog en hel massa av min energi, mest kanske det faktum att inte få sova ostört, varje natt är han uppe åtminstone en gång för att kissa, under sportlovet ska jag försöka aktivera honom ordentligt så att då kvällen kommer så slocknar han som ett ljus som inte sedan tänds före följande morgon. 

Så många andra sportlovsplaner har jag inte, finns ju inte så mycket man kan göra då allting är stängt pga coronan. För flickornas del känns det lite tråkigt, för egen del ganska skönt att inte behöva rusa hit och dit. Ska försöka kombinera någon form av storstädning och sportlovsfirande. Borde få lite städat tillika som jag inte tänker städa bort hela ledigheten. Få se hur det går, den senaste tiden har jag varit extremt bra på att prioritera bort städning och valt tex filmkväll eller nåt liknande med flickorna. Och visst är det bra att kunna stänga ögonen för röran, men det faktum är att den inte försvinner så ibland måste man göra något åt den.

Ramiro

För precis en vecka sedan flyttade lilla Ramiro till oss, han är född den 1 november 2020, så ca 3 månader gammal. Rasen är en dogo argentino, härstammar från Argentina. Än så länge väger han bara 10kg, men som vuxen borde han väga kring 45-50kg, färgen kommer att förbli vit, men med svarta fläckar i huden, inte i pälsen. För tillfället smakar han på allt som kommer i hans väg, sover mycket, äter med god aptit samt älskar flickorna. Han sover gott i egen säng i köket, så länge någon finns där, ensam vill han inte vara. Det betyder att halva natten sover han i köket för sig själv, sedan då han vaknar tar jag honom med mig på soffan... Jag vet att det inte är det optimala, men jag bara måste få sova och det går inte om en liten vit varelse gnäller på andra sidan grinden. Till lynnet är han mycket försiktig samt behöver tid på sig då det gäller nya saker. Han är döv på höger öra medan vänster öra fungerar normalt, dövhet är vanligt för just den här rasen. Vi upplevde att vi lika bra kan ta en halvdöv hund, då dövheten inte i så stor utsträckning påverkar det dagliga livet, samt att vi är vana med döva typer efter Kajsa och Daisy. 

Och vad härligt det är att igen ha hund i huset, även om jag skulle ha klarat mig utan pisspölar här och där i tid och otid. Tänkte liksom jag slapp det efter att Daisy fick somna in, men vi tog det i en ny variant med lite mindre pölar (som dessutom inte stinker dödens, som Daisys gjorde), men försöker trösta mig med att det är övergående. 

Men en lång och konsekvent skolning har vi framför oss, det är inte så att en 50kg muskelklimp får härja precis som han vill, men tur att han är snål på mat, då är det alltd lättare att lära dem då de tar godis med god aptit som belöning.

Förminskning av tonsillerna

Sitter för tillfället i uppvaket och väntar på att yngsta dotterns operation är över. Hon har ett längre tag nu redan snarkat som en stor karl, men sedan sov hon för en par veckor sedan med mig en natt och då märkte jag att ungen har ju andningspauser. Bokade tid till en öron-näsa-hals specialist och det var inget tvivel om saken, tonsillerna måste förminskas. Så idag var det dags för operation. Stackars liten har varit så nervös inför ingreppet. Men personalen här på Pikkujätti i Haglund är helt fenomenal och nersövningen gick bra. Jag har hunnit med en kopp kaffe och en croissant medan de opererat henne och nu väntar jag på att hon skall komma till uppvaket. Hemma är frysen laddad med glass och hela nästa vecka får hon vara hemma från skolan. 

Opererande läkaren kom just och berättade att allt gick bra och efterkontroll om ca 1 månad för att kolla att allt är bra. Nu bara vänta på tösen.

Då någonting fattas

Nog visste jag att det skulle bli tomt efter Dasiy, men hade aldrig kunnat föreställa mig det här. Det har snart gått två veckor, och visst finns saknaden efter Daisy kvar, det finns den fortfaramde efter Odin och Kajsa också. Men saknaden efter hund i huset är ännu större, det är allt för tomt. Det känns i hela kroppen, tystnaden, tomheten, sällskapet, doften, allting. Trodde aldrig jag skulle ha så här svårt att vara utan hund. Känns som det fattas en del av mig, som jag skulle vara lite borttappad, lite mindre jag då jag inte har en hund. 

Daisy

Idag är det precis en vecka sedan Daisy fick somna in, hon blev 15 år och 9 månader gammal.så pass stor hund så var det riktigt, riktigt gammalt. Daisy var den sista av Kajsas valpar som fick somna in, hennes brorsa somna de in för knappt två år sedan och Kajsa själv fick somna in sommaren 2016. 

Det är alltid svårt att ta det beslutet att hunden måste få somna in. Man måste kunna sätta sin egen ledsamhet och saknad till sidan och enbart se till hundens bästa, att bli självisk i det läget är det värsta man kan göra för då lider hunden. Jag upplever att vi har klarat av att göra det med alla tre hundar även om et är svårt, man skulle ju önska att de bara en natt dött i sömnen och man skulle slippa ta det där hemska beslutet.

Det har av någon anledning varit min uppgift att föra dem till veterinären den sista gången, och det är helt ok för mig. Fast det är skitjobbigt har det känts bra att få vara med dem den sista stunden. Daisy somande lugnt in med huvudet i min famn. Hemma begravde vi henne bredvid brorsan. Så nu sitter de där tillsammans på molnets kant och äter ost, det är jag helt säker på.

Men nog har vi gråtit här hemma, och nu försöker vi överleva i den här tystnaden och tomheten. Vi kastar ibland i tankarna ost på golvet åt henne, stänger i tankarna grindar som inte mer behöver stängas, hör henne skälla då vi kommer hem, hör henne gå omkring, ser henne skymta förbi. Vi har bott i det här huset sen hösten 2002, vi flyttade hit med Kajsa, 2005 föddes Odin och Daisy, samt deras sex syskon. Vår första dotter föddes 2006. Vårt hus och våra flickor har aldrig varit utan hund.

Visst har det också sina fördelar att inte mera ha en gammal hund, i flera år har det hänt misstag inne, Odin hade problem med prostatan och Daisy med återkommande urinvägsinfektioner. Nu behöver man inte släppa ut hund mitt i natten för att kissa, man behöver inte heller vara orolig att man stiger i en pisspöl då man stiger upp på natten. Och den där ständiga oron man har för en gammal hund är borta.

Och en ny hund ska det nog bli, kanske nästa vecka, kanske i sommar kanske nästa år, då den rätta kommer emot är vi redo. Någon kanske tycker att vi ersätter Daisy med en ny, den åsikten kan du stoppa upp i rumpan! Vi har ju länge vetat om att Daisys dagar är räknade, det kom inte som en överraskning, så vi har nog alla hunnit vänja oss vid tanken att en dag finns hon inte mer, och då har vi ett hem som är öppet för en ny hund, inte en hund som ersätter fina Kajsa, härliga Odin och speciella Daisy. En sådan hund finns inte!

Året som gått

Jag måste väl också, så som alla andra, kasta ihop ett blogginlägg om året som gått. Början av året var ju bra, gick med boostcamp för att äta rätt och stärka musklerna, det gick bra, kroppen blev starkare och ändrade form. Sen PANG så kom coronan och gym kändes plötsligt mycket avlägset, dessutom var jag plötsligt lärare på förmiddagar och sjukskötare på kvällar och mer ork fanns det inte. Jag är evigt tacksam att coronan kom efter min sjukledighet, jag skulle nog aldrig ha fixat distansstudier och jobb och ett svagt huvud, allt på samma gång. Nu var jag starkare och fixade det, även om det tog på krafterna. Tur att vi hade en fin vår med sol och varmt som lyfte upp humöret och man kunde göra utflykter med flickorna efter skoldagen mm. Hann också med ett coronatest, som var negativt och hittills det enda jag hamnat ta. Blev också fenomenal på att handla typ var 9 dag och svor över för små butikskärror, men man ville ju undvika onödig vistelse i butikerna. Skolan tog äntligen slut och jag fixade betyg och stipendier åt flickorna medan de belönade mig med en ny telefon efter min korta men intensiva period som lärare.

Sen kom sommaren med lite semester som tillbringades på holmen, någon liten utflykt hann vi med samt en ex tempore stughelg. Tror vi behövde det allihopa, och även Daisy orkade med på sitt livs första äventyr. Det blev en hel del SUP-äventyr med tonåringen, att stiga upp kl 5 på morgonen för att på tumis sakta glida ner längs med en å ca 17 km var nog en upplevelse jag inte glömmer, hoppas även tonåringen bär den med sig. Att sedan fara på kvällstur efter detta var kanske inte den bästa planeringen. Passade också på att cykla till arbetet under sommaren, även cykelturer med flickorna, längsta nästan 40km och minstingen cyklade duktigt, även de andra två. Under sommaren sade vi också adjö till våra råttor, de var mycket intressanta husdjur, men förorsakade allergiska symtom hos den ena och andra så efter att de dog av ålder tog vi inte några nya.

Hösten kom med skola igen, inte som tidigare utan med diverserestriktioner mm. Flickorna har duktigt kämpat sig igenom hela hösten och njuter nu av ett långt jullov. Vi hann en sväng till holmen på höstlovet för att uppleva en eventuell storm och höstmörker. Mörker hade vi men ingen storm. Mellersta ungen och jag planerar in en hel vecka i nästa höst så kanske vi hinner med en storm, hänger någon annan med oss återstår att se. Jag kunde igen återgå till gymet efter en allt för lång paus. I slutet av oktober flyttade Asterix in, han är en mycket efterlängtad och älskad majsorm, mellersta ungens nya husdjur. Han väcker blandade känslor hos typ alla jag känner. Men huvudsaken att hans matte älskar honom. Vi var också tvungna att ta farväl av kaninen Vera efter att hon magrade och antagligen hade någon form av cancer, men hon var också 9 år gammal så vi fick ha henne länge hos oss. 

I början av november hade jag mitt sista psykoterapibesök, efter två år med besök en gång per vecka kändes det nog tomt och känns ännu. Men idag känns det som att jag nog själv fixar det här, och då det kommer en motgång så försöker jag tänka mig tillbaka i den gråa soffan hos psykoterapeuten och tänka att vad skulle hon ha gett för råd, ofta räcker det bara med att formulera tankarna i huvudet så som jag skulle ha sagt dem åt henne för att det ska kännas bättre. 

December kom med regn och rusk, jag förberedde inför julen, det var en decembermånad utan julstress och med känslan av att hinna bli klar i tid kändes härlig, är evigheter sedan jag kunnat säga att jag är färdig med en städning, vill alltid göra lite mera och lite mera som sen resulterar i stress i slutändan, nu kom inte den stressen, duktiga jag! 

Nyåret arbetade jag så inget häftigt firande där inte. Nu ser jag framemot ett nytt år!