Varför?

Psykiaterbesöket var lyckat, om man nu kan skriva så. Jag hade lyckats på måfå välja en psykiater som jag kände mig tillfreds med direkt och hade lätt att prata med. Vi gick lite igenom min bakgrund och mitt arbete, sen fick jag en hel massa papper att fylla i till nästa gång vi ses.

Hon skrev ut en till medicin åt mig. Sedan tidigare äter jag nu en antidepressiv medicin samt sömnmedicin. Nu skrev hon ut en till medicin mot depression, ifall den skulle få lite mera fart på mig. Jag har ju blivit av med den värsta stressen och ångesten som jag hade i början, men sen istället känner jag mig helt, totalt avstannad för tillfället, får inget gjort och bara fördriver dagen med att göra absolut endast det nödvändigaste. Tankarna snurrar inte på i samma takt som tidigare, istället känns det som att de alla blir på hälft i huvudet.

Idag tog jag första gången av min nya medicin och medan jag satt och läste om den och alla tänkbara biverkningar så kom tårarna. Tårarna har inte varit närvarande nu på ett tag, om man bortser från besöken hos psykiater och psykolog, men hemma har det gått rätt så bra. Men då jag satt och läste om medicinen så kom de, känns så jävla ledsamt att jag mår så dåligt att läkare anser att jag behöver medicin för att reda upp det. Jag vill ju vara frisk, jag vill ju jobba, jag vill ju gå på caféer med väninnor, jag vill gå på lunch med min man, jag vill orka sätta på mascara igen även om jag bara ska till matbutiken. Och inget av det här orkar jag med, utan jag bara fördriver dagen med att göra absolut ingenting, för det är det enda jag orkar med. Känner mig så besviken på mig själv att mitt huvud inte klarar av en normal vardag utan mediciner, att mitt huvud inte kan sova utan hjälp.

Varför kan jag bara inte få vara frisk igen??

Psykiaterbesök

Idag ska jag ta mig till Esbo till en psykiater för att på finska förklara hur jag mår. Det kan man kalla utmaning. Har dock varit förutseende och lite skrivit ner hur jag mår mm. Lättare att hitta ord då man har delvis nerskrivet. Att föra en vanlig diskussion på finska är inget problem för mig, men att förklara hur slut man är i huvudet på finska då man har en känsla av att man inte ens kan formulera sig ordentligt på svenska kan vara knepigare.

Gårdsfest

Ikväll har flickornas skola gårdsfest, och Kim har såklart kvällstur, vilket betyder att det blir jag som får ta mig dit med flickorna. Och det är just den här formen av tillställningar som nästan förorsakar ångest åt mig. Känns som att jag bara inte klarar av att vistas bland med alla människor. Redan ett besök i matbutiken är påfrestande, för att inte tala om en gårdsfest. Ska göra mitt bästa, har förvarnat flickorna att om jag plötsligt säger nu far vi hem, så då far vi hem genast och inte om en stund. För så pallar jag det bara inte mera.

Maj är nog den sämsta månaden på året att försöka varva ner och inte ha allt för mycket inbokat, då det är alla världens avslutningar mm som man borde delta i. Och med en skiftesarbetande far i huset blir det en hel del av dessa som jag är tvungen att ensam delta i tillsammans med flickorna. Och jag bara känner hur det stressar mig något otroligt. tack och lov kan han fara på Ellas musiklekisavslutning och förskoleavslutningen kan vi båda delta i, men skolavslutningen är han på jobb, så då får jag ensam fixa det.

Får bara försöka ta ett djupt andetag och mota bort otrevliga tankar och ta mig till gårdsfesten.

EDIT: Det gick över förväntningarna, de flesta jag pratade med visste sedan tidigare från sociala medier att jag är sjukledig och en mamma kom hem och kramade om mig och undrade hur jag mår, det kändes bra!

En extra bonus till måendet i form av pms

Så har det gått några dagar igen, känt mig lite gladare skulle jag kunna säga, men sen sover jag igen sämre, så är tröttare nu igen. Orkat lite städa här hemma, men saknar nog ännu den där energin som jag brukar ha, allt känns lite motigt. Det är bara sånt jag verkligen gillar som känns kul, som att läsa eller vara ut och gå. Ofta tänker jag tanken, att oj om jag skulle höra med någon väninna, kanske vi skulle ses över en kaffe, för att två sekunder senare tänka, nä, det orkar jag nog inte. Och så är jag irriterad, retar upp mig på det mesta, men sen vet jag ju inte om det är värmen i kombination  med pms och sömnbrist som i sig nog är helt tillräckligt att göra vem som helst galen.

Nästa vecka till psykiater, känns lite pirrigt. Ska dessutom ta mig till Esbo för att träffa henne och förklara på finska hur jag mår, men nog ska det väl gå klart.

Trött ända in i själen

Började gårdagen med ett läkarbesök och förlängd sjukledighet samt remiss till psykiater och recept på sömnmedicin. Efter det passade jag på att hälsa på en arbetskamrat hemma hos henne. Senare på eftermiddagen med mamma, pappa, Maja och Ella till Gullö gård för att se på blommor och dricka kaffe. Väl hemma slappade jag på terrassen en stund utan att göra nåt vettigt.

Vi bestämde med flickorna att åka och hälsa på Kim som var i Backgränd, medan flickorna grejade på med Kim passade jag på att gå en rask promenad på ca 4km. Väl hemma igen var jag så trött att jag bara satt på en stol och nästan började gråta av utmattning. Tack och lov kunde Kim söka hem Lina från skolan på kvällen, hon hade varit till Stafettkarnevalen.

Inatt har jag sovit så uselt igen och idag är jag fortfarande så trött, trött ända in i själen tror jag. Nära till gråten, lättirriterad samt huvudvärk på grund av sömnbristen. Fick avboka dagens kalas vi skulle på, skulle aldrig orka ta mig iväg.

Så om jag tidvis ens lekte med tanken att eventuellt snart vara i skick att återgå till jobbet landade jag efter gårdagen definitivt i verkligheten. Hur ska jag någonsin orka arbeta 8 intensiva timmar i ett sträck?

Antisocial

Var då på måndagen till psykologen, så skönt att  få prata ut, tillika som det är så tungt att ta upp jobbiga saker som man helst bara skulle vilja stänga ute. Men då de antagligen har en stor del i mitt nuvarande mående så behöver de också diskuteras. Sen tyckte hon att det var en bra idé att jag återupptagit bloggskrivandet, ett bra sätt att försöka få ordning på sina tankar.

Har haft några bättre dagar igen då jag orkat göra lite, passade på att simma medan Maja hade simskola på tisdagen. Igår var jag till en väninna på kaffe på förmiddagen och på kvällen med Lina till butiken för att köpa nya tossor och sen till matbutiken och efter det var jag helt slut. Så där sprack den villfarelsen att man eventuellt skulle orka göra nåt på dagarna.

I dagens läge är dessutom butiksresorna en ren plåga, blir nästan någon form av ångest att vistas bland med folk, orkar bara inte vara social så där utan förvarning, måste få ta det på egna villkor. Har lite svårt att godkänna det däremot, då jag varit den där översociala människan. Att gå och shoppa bara för nöjes skull eller att gå på café känns helt otänkbart i nuläget, att däremot ta kaffekoppen i handen och boken under armen och sätta mig på terrassen känns sen igen helt rätt för tillfället.

Morsdagen avklarad

Igår firade vi morsdag, blev väckt med presenter och kort och sedan ett härligt morgonmål framdukat, pappa i huset åkte så småningom iväg på kvällstur och vi tjejer slappade ute hela dagen, vi åt till och med lunch ute (jag är usel på att äta ute på terassen i vanliga fall, bara inte orkar släpa ut allting) och jag läste bok. I flere timmar satt jag bara och solade och läste medan flickorna grejade på med sitt. Så skönt att bara vara helt ledig, inte behöva fundera på nåt annat, utan bara vara. Kanske den första morsdagen på länge som jag inte hade en grym ångest inför, tycker av någon konstig anledning inte om att fira min egen morsdag :(

Sen sku man ju kunna tänka sig att en hel dag ute skulle resultera i god sömn, men nejdå, snurrat på i natt igen och sovit uselt, Mardrömmar om påkörda barn och överlag hackig sömn :(

Snart iväg till psykologe

Strejk i hjärnkontoret

Ååh vad jag blir trött på mitt huvud, där hålls absolut inga vettiga tankar. Ska jag uträtta två ärenden då jag är till butiken så glömmer jag definitivt det ena. Att tänka och planera några dagar i förväg blir jag helt matt av. Är så trött och frustrerad över att huvudet inte fungerar som det ska. Som om hjärnan skulle gå i någon form av slow motion och inte alls hinna med. För att inte tala om hur mycket det tar på krafterna, blir helt slut av att bara vara tvungen att hålla flere tankar i huvudet tillika. Och sen kryper det in en massa oviktiga tankar som banne mig hålls kvar där och tar upp det där lilla fungerande utrymmet.

Dagens läkarbesök

Så gott som sömnlös natt bakom igen, har bara snurrat på i sängen och inte på nåt sätt fått tag på sömnen. Att Lina sen hade tandläkare kl 8.30 gjorde ju saken inte bättre, inte en chans till sovmorgon. Själv hade jag läkartid idag, sjukledigheten tog slut igår.

Jag har grubblat och funderat inför läkarbesöket, mycket blandade känslor, allt från att NEJ, jag klarar inte av att gå på jobb till att kanske jag ändå är i sånt skick att jag kan fara. Och tänk om läkaren tycker att nu har jag gått färdigt hemma, iväg på jobb med dig! Även om jag ju innerst inne  nog vet att jag är långt ifrån redo att återgå till arbetet, men trots det tvivlar jag gång på gång och ifrågasätter mig själv.

Läkaren var samma som jag var till senast, hon började med att fråga hur jag mår, jag berättade kort att jag sover uselt, åstadkommer inget hemma, avbokar allt jag kan för att få vara hemma. Mer behövde hon inte veta och utan att ifrågasätta mig fick jag fortsatt sjukledighet. Och jag blev så lättad att jag nästan började gråta. Den där känslan av att hon ser att jag mår dåligt, hon ser att jag behöver vara sjukledig, hon tror på mig. Även om jag så klart hellre skulle vara frisk och kunna gå på jobb så får jag nu fortsätta vara sjukledig och sakta jobba på att börja må bättre.

Sol i sinnet

Idag har varit en bra dag, äntligen sovit två nätter i sträck, fick ta sovmorgon på morgonen och solen skiner ute. Har slipat terassbordet och ätit mellanmål ute med familjen.  Hoppas det håller i sig, både vädret och den positivare fiilisen. Däremot hinner man ju grubbla en hel massa medan man står och slipar bordet. Otroligt så fort tankarna går till jobbet då man sysslar på för sig själv.

Spegelbilden

Sitter och tittar på en tv-serie på laptopen, plötsligt blir rutan mörk och jag ser min egen spegelbild, ledsna, trötta ögon tittar på mig. Hur blev det så? Hur kunde jag tappa bort den pigga, glada Bodil? Varför lät jag arbetet ta över allt? Jo, jag har alltid tyckt om att arbeta, gladeligen gått på jobb. Men någonstans tog orken slut, men jag orkade nog aldrig känna riktigt ordentligt efter utan gick på i samma banor, och nu sitter jag här och ser de trötta, ledsna ögonen på den mörka skärmen.

Ryck upp dig!

Det var ett tag sedan. Livet har liksom inte lämnat tid för bloggning. Men nu känner jag att jag behöver få skriva av mig på nåt sätt.

Nu är jag i ett sådant skede i livet att jag är sjukskriven pga utbrändhet, utmattning, burn out eller vad man vill kalla det. Trodde ju aldrig det skulle hända mig, jag som älskat att arbeta och tagit extra turer mm. Och nu står jag här och känner mig som en urvriden trasa.

Jag har nu varit en dryg vecka sjukskriven, första veckan var jag helt otroligt stressad, jag bara gick på i gamla banor och upplevde att jag måste hinna med en hel massa före jag ska på jobb igen, hjärnan kunde över huvudtaget inte koppla av. Jag sov dåligt på nätterna. Men mest påtagligt var nog den där känslan av att inte göra något alls och trots det stressar hjärnan på, skrämmande! Och tankarna gick ohjälpligt till jobbet, kunde inte släppa det.

Tillika som det var skönt att få vara sjukledig och inte behöva orka mera, så kom det dåliga samvetet krypande, att varför går jag egentligen hemma, ryck upp dig människa och gå på jobb som alla andra! Skulle ha varit så mycket lättare med ett gipsat ben, liksom mer tillåtet att vara sjuk då.