Året närmar sig sitt slut

Så var julen över för i år. Vi var lediga och firade i lugn och ro hemma. Jag var med de två yngre döttrarna till kyrkan och efter det blev det julmat och paketutdelning. Jag fick ett tyngdtäcke, och så skönt att sova under vikten, att känna täcket mot kroppen, det var så skönt. Och det var så varmt också under det, härligt. Till nästa ska nog Maja få ett hon också.

Tog en PMS-runda innan julen, tillika som jag fixade batatlåda satt jag på köksgolvet och grät. Men det var lite, lite lättare då jag kunde säga rakt ut att jag hade PMS. Det är alltid lika svårt att på nåt sätt erkänna att jag har det, som om hjärnan inte tycker att vi ska berätta om det åt andra människor utan bara låta dem tro att jag är så där arg på riktigt, lura dem. Fast det nog är hjärnan som lurar mig och så går det ut över andra.

Imorgon är det nyårsafton och då jobbar jag, de två yngre döttrarna firar hos mommo och mofa och den äldsta hänger med pappa här hemma under kvällen sen då han far på nattskift får hon fortsätta hänga med mig då jag kommer från kvällstur.

Tidigare under december fick jag beslut från Folkpensionsanstalten att jag får fortsätta psykoterapi ett år till. Känns helt super, känner att jag är på väg åt rätt håll, men har nog mycket kvar att jobba med ännu.

Gott Nytt ÅR allihopa!

Livet utan bröd

Jag älskar bröd, jag skulle kunna leva på enbart smörgåsar. Så bestämde mig för att testa på att vara en månad helt utan bröd. Tack och lov så är den månaden nu slut. Det har varit helt galet svårt, har gått och fantiserat om smörgåsar i ca två veckor, sedan lättade det i nåt skede, men har nog hela tiden saknat smörgåsarna. Speciellt på mina lediga dagar, det hör ju liksom till att njuta av kaffe och rågbröd med ost på morgonen. Det är dessutom så himla enkelt att laga en smörgås då man är hungrig, nu har jag varit tvungen att tänka efter på ett helt annat sätt då jag behöver ett mellanmål. Har blivit att äta mycket gröt, frukt och yoghurt istället. Kommer definitivt inte att fortsätta med ett brödfritt liv, men ska försöka hålla mig till mindre bröd än tidigare.

Känns som att jag ska ta itu med en ny utmaning efter julen, men vet inte vad, så kom gärna med förslag, sockerfritt kör jag redan nu till typ 90% så det är inte aktuellt, men nåt annat som jag kunde lämna bort en månad på prov. Behöver inte gälla mat, kan ju vara nåt annnat också, så kom med förslag!

Hatar familjen och ångrar äktenskapet

Han ligger och sover med ryggen mot mig, medan jag hör hans jämna andetag funderar jag på om jag kunde knäa honom i njurarna, känns som en bra idé, jag menar, varför ska han få sova då jag inte kan sova. Dessutom stör hans andetag mig, kan han inte andas tystare, för att inte tala om hans snarkande. Varför blev jag någonsin tillsammans med honom, och varför skaffade jag barn?? Tänk vad skönt om jag bara kunde ta Daisy med mig och flytta till en egen liten lägenhet och slippa allt som har med familjen att göra. Varför bo med människor man bara irriterar sig på och som driver en till vansinne? Knäar dock inte honom utan somnar till slut.

Vaknar på morgonen irriterad till tusen, allt och alla går mig bara på nerverna, kan ingenting löpa smärtfritt, jag vill bara bort härifrån, orkar inte med familjen.

Så här är det varje månad i ca 3-4 dagar, det kryper under skinnet, jag är irriterad på allt som har med hus och hem att göra. Skulle när som helst kunna packa min väska och sticka iväg. Och fast jag vet att det är PMS så lurar hjärnan eller hormonerna mig och det känns lika verkligt varje gång. Tänk er att en gång i månaden ifrågasätta typ alla era viktiga val i livet, och inte riktigt veta vad som är verkligt och vad som är hormoner. Att skälla ut familjen typ hela tiden för minsta lilla orsak. Och att inte veta om jag verkligen känner så eller inte, är det jag eller är det PMS-monstret?

Sedan då det hela lättar så kommer det som en aha-upplevelse, jag älskar ju min familj och trivs i mitt hus. Tillika kommer det dåliga samvetet över att jag några dagar tidigare trott att jag hatat dem. Och då är det hormonerna, det är de jag borde hata, inte stackars familjen. Och det här är skitjobbigt, både för mig och för familjen.

Har alltid lidit av PMS, men det lättade betydligt under min sjukledighet, antagligen pga att jag åt antidepressiva, slutade med dem på våren och nu har PMS kommit tillbaka sju gånger värre än tidigare. Och ser med fasa framför mig hur det kommer att vara en gång i månaden härefter. Har läst på nätet om olika sätt att lindra PMS, så blir att gå och köpa B-vitamin, vara ännu striktare med att inte i misstag äta socker, kanske försöka boka in mycket arbete just då för att skona familjen, och eventuellt testa på en liten dos antidepressiva. Svor nog att jag aldrig mera skulle äta de efter de grymma abstinensbesvären jag hade, men vet inte om det är bättre att uppleva att ett knä i makens rygg är ok.