Jag har firat min första morsdag på många år utan ångest. Hade satt in morgontur åt mig tills idag, men då arbetslistorna blev lagade blev min morgontur ledig dag. Var nog lite besviken då jag hade tänkt slippa undan hela grejen och jobba istället. Morsdag har så många år inneburit ångest och illamående både veckan före och på sjlva morsdagen, känslan av att inte vara en tillräckligt bra mamma, känslan av att inte vara värd att bli firad mm. Har i flera år bara velat skippa morsdagen för egen del.
Under veckan som gått, kom aldrig illabefinnandet och ångesten. Inte heller på morsdagen.
Allt detta bottnar sig i att jag jobbat med min psykoterapeut angående min bild som mamma. Har ofta upplevt mig som dålig mamma, inte värd att firas som mamma. En delorsak till dessa tankar är mina obehandlade förlossningsdepressioner som jag haft med de två äldre döttrarna. Nu har jag inte på flera månader känt mig som en dålig mamma, inte fått lika många raseriutbott som tidigare, istället har jag njutit av att vara med flickorna på ett helt annat sätt än tidigare. Och morsdagsmorgonen var hur fin som helst, flickorna hade lagat jättefina kort och jag fick bla den obligatoriska muminmuggen.
Det känns så bra, speciellt då fjolåret var en riktigt bottennotering gällande morsdagen. Jag har på ett år utvecklats, jag har klarat av att lösa upp en del knutar i huvudet, jag kan se mig själv som en bra mamma åt mina flickor. Och jag klarar av att inte trycka ner mig själv totalt vid en motgång eller efter att jag kanske varit orättvis eller för sträng med dem. Jag kan be om förlåt, jag kan förklara varför jag reagerade som jag gjorde. Och jag har ett mjukare sätt, mjukare tankar, jag vill hellre trösta och omfamna dem än schasa iväg dem och bli irriterad på dem.
Jag älskar mina flickor!
