Året närmar sig sitt slut

Så var julen över för i år. Vi var lediga och firade i lugn och ro hemma. Jag var med de två yngre döttrarna till kyrkan och efter det blev det julmat och paketutdelning. Jag fick ett tyngdtäcke, och så skönt att sova under vikten, att känna täcket mot kroppen, det var så skönt. Och det var så varmt också under det, härligt. Till nästa ska nog Maja få ett hon också.

Tog en PMS-runda innan julen, tillika som jag fixade batatlåda satt jag på köksgolvet och grät. Men det var lite, lite lättare då jag kunde säga rakt ut att jag hade PMS. Det är alltid lika svårt att på nåt sätt erkänna att jag har det, som om hjärnan inte tycker att vi ska berätta om det åt andra människor utan bara låta dem tro att jag är så där arg på riktigt, lura dem. Fast det nog är hjärnan som lurar mig och så går det ut över andra.

Imorgon är det nyårsafton och då jobbar jag, de två yngre döttrarna firar hos mommo och mofa och den äldsta hänger med pappa här hemma under kvällen sen då han far på nattskift får hon fortsätta hänga med mig då jag kommer från kvällstur.

Tidigare under december fick jag beslut från Folkpensionsanstalten att jag får fortsätta psykoterapi ett år till. Känns helt super, känner att jag är på väg åt rätt håll, men har nog mycket kvar att jobba med ännu.

Gott Nytt ÅR allihopa!

Livet utan bröd

Jag älskar bröd, jag skulle kunna leva på enbart smörgåsar. Så bestämde mig för att testa på att vara en månad helt utan bröd. Tack och lov så är den månaden nu slut. Det har varit helt galet svårt, har gått och fantiserat om smörgåsar i ca två veckor, sedan lättade det i nåt skede, men har nog hela tiden saknat smörgåsarna. Speciellt på mina lediga dagar, det hör ju liksom till att njuta av kaffe och rågbröd med ost på morgonen. Det är dessutom så himla enkelt att laga en smörgås då man är hungrig, nu har jag varit tvungen att tänka efter på ett helt annat sätt då jag behöver ett mellanmål. Har blivit att äta mycket gröt, frukt och yoghurt istället. Kommer definitivt inte att fortsätta med ett brödfritt liv, men ska försöka hålla mig till mindre bröd än tidigare.

Känns som att jag ska ta itu med en ny utmaning efter julen, men vet inte vad, så kom gärna med förslag, sockerfritt kör jag redan nu till typ 90% så det är inte aktuellt, men nåt annat som jag kunde lämna bort en månad på prov. Behöver inte gälla mat, kan ju vara nåt annnat också, så kom med förslag!

Hatar familjen och ångrar äktenskapet

Han ligger och sover med ryggen mot mig, medan jag hör hans jämna andetag funderar jag på om jag kunde knäa honom i njurarna, känns som en bra idé, jag menar, varför ska han få sova då jag inte kan sova. Dessutom stör hans andetag mig, kan han inte andas tystare, för att inte tala om hans snarkande. Varför blev jag någonsin tillsammans med honom, och varför skaffade jag barn?? Tänk vad skönt om jag bara kunde ta Daisy med mig och flytta till en egen liten lägenhet och slippa allt som har med familjen att göra. Varför bo med människor man bara irriterar sig på och som driver en till vansinne? Knäar dock inte honom utan somnar till slut.

Vaknar på morgonen irriterad till tusen, allt och alla går mig bara på nerverna, kan ingenting löpa smärtfritt, jag vill bara bort härifrån, orkar inte med familjen.

Så här är det varje månad i ca 3-4 dagar, det kryper under skinnet, jag är irriterad på allt som har med hus och hem att göra. Skulle när som helst kunna packa min väska och sticka iväg. Och fast jag vet att det är PMS så lurar hjärnan eller hormonerna mig och det känns lika verkligt varje gång. Tänk er att en gång i månaden ifrågasätta typ alla era viktiga val i livet, och inte riktigt veta vad som är verkligt och vad som är hormoner. Att skälla ut familjen typ hela tiden för minsta lilla orsak. Och att inte veta om jag verkligen känner så eller inte, är det jag eller är det PMS-monstret?

Sedan då det hela lättar så kommer det som en aha-upplevelse, jag älskar ju min familj och trivs i mitt hus. Tillika kommer det dåliga samvetet över att jag några dagar tidigare trott att jag hatat dem. Och då är det hormonerna, det är de jag borde hata, inte stackars familjen. Och det här är skitjobbigt, både för mig och för familjen.

Har alltid lidit av PMS, men det lättade betydligt under min sjukledighet, antagligen pga att jag åt antidepressiva, slutade med dem på våren och nu har PMS kommit tillbaka sju gånger värre än tidigare. Och ser med fasa framför mig hur det kommer att vara en gång i månaden härefter. Har läst på nätet om olika sätt att lindra PMS, så blir att gå och köpa B-vitamin, vara ännu striktare med att inte i misstag äta socker, kanske försöka boka in mycket arbete just då för att skona familjen, och eventuellt testa på en liten dos antidepressiva. Svor nog att jag aldrig mera skulle äta de efter de grymma abstinensbesvären jag hade, men vet inte om det är bättre att uppleva att ett knä i makens rygg är ok.

Handboll

Trodde aldrig den här dagen skulle komma, eller tidigare hoppades jag väl mera att den här dagen aldrig skulle komma, att jag sitter i en kall bollhall med allt för många ungar och oljud omkring mig.  Däremot sade jag då Ella var riktigt baby och viftade på med höger hand, att det ser nog ut som en blivande handbollsspelare, och just därför sitter jag nu i den kalla bollhallen i Hangö. Ella har sin första handbollsturnering idag.  Det var em mycket pirrig och förväntansfull unge som steg upp i morse. Och i hennes första match någonsin gjorde hon sitt första mål. Lite stolt mamma här! Hon var även i målet och försvarade fint, klarade av att stoppa flera bollar. Nu en lite längre paus så vi tankar med pizzaslice för att orka med några matcher till.

Jag är ju van att gå på herrarnas matcher, lite mindre fart i dessa småttingar matcher, men roligt att se hur duktiga de är och hur otroligt okoncentrerade de kan vara. Men det kommer med tiden, nu blir de distraherade av det mesta kring planen, men om några år kunde det nog vandra in en rosa elefant i bollhallen utan att de reagerar utan bara fortsätter koncentrera sig på spelet.

Bara vi kommer hem så ska det bli lite lillajulsfirande, kanske tomtarna har varit på besök medan vi varit borta. Igår medan flickorna var i skolan dök en julkalender upp på väggen därhemma i form av små och lite störra påsar numrerade från 1-24, så nu ska vi se om påsarna får hållas ifred från nyfikna fingrar.

Glad lilla Jul till er alla!

I'm back!

Oj då, det var ett tag sedan. Jag har varit utan en bärbar dator och av någon anledning kommer jag mig inte för att skriva någon annanstans. Men igår fick jag en ny, och jag är så glad. Äntligen kan jag blogga igen, jee!!

Och var ska jag börja då? Mitt arbetskontrakt tog slut på en bäddavdelning och skulle nog ha fått en tjänst där, men valde att ta ett vikariat på en annan bäddavdelning, lite vidga vyerna och prova på nåt nytt. Så nu är jag ett år på den här avdelningen och sen ser jag vad jag gör efter det.

Jag går fortfarande i psykoterapi cirka 1 gång i veckan, det känns bra, har kommit långt på väg men har nog mycket att jobba med ännu.

Här hemma går väl allt sin stilla gång, gamla Daisy på 14,5 år är still going strong. Flickorna är lite äldre och jag fyllde 40 i slutet av sommaren, borde väl vara vuxen nu då liksom? Och som vuxen är det väl passligt att börja en ny hobby, så jag började poledance. En gång i veckan kämpar jag på med obefintliga muskler, får satsa till tusen på teknik, det blir brännskador, blåmärken och sjuka muskler, men helt galet roligt är det!

Fan vs Goda

Jag kokade en panna kaffe på dagen idag och skulle börja tömma diskmaskinen och sen plocka undan i köket, men vet ni vad jag gjorde? Jag tog min härliga bananmugg fylld med nykokat kaffe och satte mig en stund på trappan i solen och gjorde ingenting med gott samvete. Sen gick jag in och fixade i köket. Härligt!!

Jag kämpar på så med den lilla Fan som sitter på min axel och piskar på mig, dammsug lite till, tvätta lite till, dammtorka lite till. Och ingen skillnad hur mycket jag gör så är det aldrig riktigt bra ändå, jag kunde ha gjort lite mera, lite snabbare, lite noggrannare osv osv. Och den gör mig galen? Skulle bara vilja knäppa iväg den dit pepparn växer.

Men den har väl lite krympt i storlek medan den Goda på andra axeln lite växt, men Fan är nog så mycket lättare att göda och få att växa, behövs så lite för att Goda ska krypa ihop till ingenting, men att få det tvärtom krävs en hel massa av mig.

Idag dag 4 utan onödigt socker. Jag var helt enkelt tvungen att ta tag i nackskinnet igen efter allt för mycket slappande. Gårdagen var värst, lång dag på jobbet, godsaker i kafferummet och ett grymt sug efter sött. Men jag klarade det och idag är det redan enklare, dämpar sötsuget med frukt istället. Och jag känner hur energin stiger i takt med att sötsuget försvinner. Jag är så lätt påverkad av socker och även om jag vet hur jobbigt det är att vara sockerberoende så trillar jag ändå så lätt dit. Och varje gång jag kommer ut ur det lovar jag mig att NU är det slut och jag ska klara mig utan. Nå kanske det nu är den gången...

Att smaka på ordet 4-veckor-ledigt-utan-måsten

Semester, vad är semester?

I många, många år har jag splittrat min semester, hoppat in på andra ställen för att jobba. Inte behöver nu jag långa ledigheter, några dagar i sträck räcker hur bra som helst. Trodde jag i många år...

Hela förrasommaren var jag sjukledig och i år ska jag ha 4 veckor ledigt, semester i och för sig bara en vecka, men so tur är finns det tjänsteledighet att få. Och jag bara njuter! Kom just hem från min sista arbetstur och har nu28 dagar ledigt framför. Och det känns som att jag kommer att bara njuta. Kan inte för mitt liv förstå hur jag någonsin gått med på att splittra min semester till en vecka nu och en vecka då eller att jobba på semestern. Men det krävdes väl en sjukledighet för att förstå att även mina batterin behöver laddas, man kan inte i all oändlighet bara gå på.

Så nu ska jag bara njuta, på lördag bär det av till holmen och det betyder en dryg vecka utan att ha några som helst måsten. Skit samma fast det regnar, vattnet känns varmare, fiskarna nappar bättre och man kan alltid ta en tupplur om dagen känns lång.

Att gå från vän till bekant

Genom åren har jag tappat några goda vänner. En försvann i tonåren då en pojkvän kom med i bilden, i vuxen ålder har jag tappat två. Den ena för några år sedan, den andra rätt så nyligen. Och ingendera vet jag egentligen orsaken till. Och det stör mig, för det första att jag inte vet orsaken till det och för det andra att jag trodde vi var goda vänner. Konflikträdd som jag är har jag aldrig vågat konfrontera dem om detta. Och så är jag rädd att höra att vi kanske i deras ögon bara var ytliga vänner. Men jag upplevde oss som goda vänner, och att tappa bort en sån vän eller glida isär och istället bli någon form av bekanta som man hälsar på i butiken om man råkar mötas känns jobbigt och ledsamt.

Och det är så tomt, länge efter kan jag komma på mig själv tänkandes att oj det måste jag berätta åt henne, eller oj den bilden måste jag skicka, och så kommer realiteten emot att vi var ju inte riktigt där mera. Och jag skulle ju vilja veta vad som gick snett, varför tappade vi bort varandra. Är jag en sån som man inte orkar vara kompis med, eller hade hon bara skit stil? Eller var det nåt vi missförstod, har jag sårat henne utan att jag vetat om det? Eller är det så enkelt att vi bara inte var goda vänner och hon tröttnat på en efterhängsen typ som jag? Är jag bara en jobbig person?? De sista vill jag ju inte tro på, men ohjälpligt kommer tanken smygande.

Jag har många vänner, men de där riktigt goda vännerna har jag inte så många, och då en av någon anledning försvinner så blir det ett stort tomrum kvar.

-----------------------------------------------

Jag håller på och kopierar över delvis av mina inlägg från min förra blogg, en del har jag här redan och en del kommer senare ifall ni undrar över lösryckta inlägg längre ner i bloggen

Morsdagen är över för i år

Morsdagskväll, maken åkt på jobb, flickorna sover. Jag överlevde dagen, mycket tack vare att jag for ut och springa på kvällen. Sprang bort en bit av ångesten. Och känslan nu är som den brukar vara på morsdagskvällen då lugnet lagt sig, dåligt samvete för att jag reagerar som jag gör. Får mig att känna mig otacksam för något jag borde vara tacksam över, att kunna fira morsdag, alla kan inte det.

Ett år till nästa gång då, kan ju alltid hoppas att det blir bättre.

Och för att nu ingen ska tolka hejvilt mina inlägg, jag ÄLSKAR mina barn, det är mina tankar jag inte klarar av på morsdag!

Morsdag-ett ärligt inlägg om morsdagens baksida.

Idag är det morsdag, jag skall med flickorna iväg om ett tag till mamma på mat. själv blev jag väckt med sång (tror jag, lite yrvaken så inte helt säker på det) och fina gåvor och fina kort, samt den traditionella muminmuggen som alltid kommer på morsdagen. Sen var det ett dukat frukostbord med nygräddade semlor mm. Och förstås en gul blomma och gula serrvietter :)

Kommer ihåg morsdagarna då jag var liten, tisslet och tasslet i köket då vi förberedde morgonmål åt mamma, vi var ju definitivt inte tysta så hon kan omöjligt ha blivit väckt då vi sedan kom in i sovrummet med presenter :) Sen skulle mommo uppvaktas och famo. Minns att det var en rolig dag.

Nuförtiden klarar jag inte av morsdagen och det känns som att det blir värre för varje år. Åker mer än gärna iväg och firar mamma, men att jag ska bli uppvaktad bara fixar jag inte, ångesten kommer krypande redan i veckan före morsdag, lördag kväll är helt hemsk, jag är på uselt humör och det bara kryper i skinnet.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på hur många år det hållit på. Men det ser inte ut att bli bättre i alla fall. Varje morsdag tänker jag att i nästa år ska jag önska morgontur på jobbet för att slippa den här ångesten. Men varje vår verkar jag har förträngt det och så sitter jag där igen på lördag kväll och mår skit inför söndagen.

I år är inget undantag.

Orsaken till ångesten kommer från att jag inte känner mig värd att bli uppvaktad som mamma, jag är inte en mamma som behöver bli uppvaktad, bra mammor behöver bli uppvaktade, inte jag. Jag vet att morsdagen för kvinnor som inte kan få barn och bli mamma är jobbig, men den är inte alltid lätt även om man är mamma. Att år efter år få en hel dag där hela omvärlden, sociala medier, butiker mm påminner en om att man är en dålig mamma är bara för jävligt.

Nu ska jag torka tårarna och hoppa i duschen för att åka iväg och fira en mamma som däremot är värd att bli firad <3

Dags att starta från ett tomt blad

Jag kände att det var dags för en ny blogg. Den gamla började kännas lite ur tiden och dessutom blir den här antagligen mer fokuserad på mig än på min familj. Orsaken är så enkel att barnen blir större och inte vill synas på samma sätt i min blogg som tidigare. Jag respekterar detta och skriver om dem/lägger ut bilder enbart med deras lov. 

Min depressionshistoria ska jag kopiera in hit vid passligt tillfälle. Den är och kommer alltid att vara en viktig del när det kommer till vem jag är idag. What doesn´t kill you makes you stronger!

Hoppas ni vill hänga med!