Genom åren har jag tappat några goda vänner. En försvann i tonåren då en pojkvän kom med i bilden, i vuxen ålder har jag tappat två. Den ena för några år sedan, den andra rätt så nyligen. Och ingendera vet jag egentligen orsaken till. Och det stör mig, för det första att jag inte vet orsaken till det och för det andra att jag trodde vi var goda vänner. Konflikträdd som jag är har jag aldrig vågat konfrontera dem om detta. Och så är jag rädd att höra att vi kanske i deras ögon bara var ytliga vänner. Men jag upplevde oss som goda vänner, och att tappa bort en sån vän eller glida isär och istället bli någon form av bekanta som man hälsar på i butiken om man råkar mötas känns jobbigt och ledsamt.
Och det är så tomt, länge efter kan jag komma på mig själv tänkandes att oj det måste jag berätta åt henne, eller oj den bilden måste jag skicka, och så kommer realiteten emot att vi var ju inte riktigt där mera. Och jag skulle ju vilja veta vad som gick snett, varför tappade vi bort varandra. Är jag en sån som man inte orkar vara kompis med, eller hade hon bara skit stil? Eller var det nåt vi missförstod, har jag sårat henne utan att jag vetat om det? Eller är det så enkelt att vi bara inte var goda vänner och hon tröttnat på en efterhängsen typ som jag? Är jag bara en jobbig person?? De sista vill jag ju inte tro på, men ohjälpligt kommer tanken smygande.
Jag har många vänner, men de där riktigt goda vännerna har jag inte så många, och då en av någon anledning försvinner så blir det ett stort tomrum kvar.
-----------------------------------------------
Jag håller på och kopierar över delvis av mina inlägg från min förra blogg, en del har jag här redan och en del kommer senare ifall ni undrar över lösryckta inlägg längre ner i bloggen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar