Psykoterapi

Hade psykoterapi idag, näst sista gången, sen är det slut. I två år har jag gått där, en gång i veckan, 90 minuter per gång. Under dessa timmar har jag hunnit prata om mycket, skitjobbiga saker, sorgsna saker, saker jag inte ens visste om att de var problem, saker som var små, trodde jag, men som egentligen var stora problem, roliga saker, vardagliga saker. Då jag första gången steg in genom dörren hos min psykoterapeut visste jag nog inte hur trassligt garnnystanet mitt var i huvudet. Nu är de största trasslena utredda och de knutar som finns kvar är små och sitter rätt så löst. Jag lovar mig själv att nu hålla nystanet upprett och inte spänna till de knutar som finns kvar. Jag tror ju inte att en människa kan ha ett nystan utan knutar, utan knutar finns det, en del går nog aldrig att få upp, knutarna är som ärr på huden, de är minnen av saker som hänt. Det tillhör människan. 

Jag är evigt tacksam att jag på första försöket hittade en helt superbra terapeut, en som jag kände att jag kunde prata med. Lite skrämmande är det nog att tänka att jag nu ska klara mig ensam, måste lämna bort mina stödhjul och cykla helt själv, men sen vet jag ju att hon finns kvar, att om det någon gång i framtiden skiter sig så kan jag ta kontakt med henne. Hoppas ju att inte behöva göra det, men känns bra att ha den möjligheten.