Morsdag-ett ärligt inlägg om morsdagens baksida.

Idag är det morsdag, jag skall med flickorna iväg om ett tag till mamma på mat. själv blev jag väckt med sång (tror jag, lite yrvaken så inte helt säker på det) och fina gåvor och fina kort, samt den traditionella muminmuggen som alltid kommer på morsdagen. Sen var det ett dukat frukostbord med nygräddade semlor mm. Och förstås en gul blomma och gula serrvietter :)

Kommer ihåg morsdagarna då jag var liten, tisslet och tasslet i köket då vi förberedde morgonmål åt mamma, vi var ju definitivt inte tysta så hon kan omöjligt ha blivit väckt då vi sedan kom in i sovrummet med presenter :) Sen skulle mommo uppvaktas och famo. Minns att det var en rolig dag.

Nuförtiden klarar jag inte av morsdagen och det känns som att det blir värre för varje år. Åker mer än gärna iväg och firar mamma, men att jag ska bli uppvaktad bara fixar jag inte, ångesten kommer krypande redan i veckan före morsdag, lördag kväll är helt hemsk, jag är på uselt humör och det bara kryper i skinnet.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på hur många år det hållit på. Men det ser inte ut att bli bättre i alla fall. Varje morsdag tänker jag att i nästa år ska jag önska morgontur på jobbet för att slippa den här ångesten. Men varje vår verkar jag har förträngt det och så sitter jag där igen på lördag kväll och mår skit inför söndagen.

I år är inget undantag.

Orsaken till ångesten kommer från att jag inte känner mig värd att bli uppvaktad som mamma, jag är inte en mamma som behöver bli uppvaktad, bra mammor behöver bli uppvaktade, inte jag. Jag vet att morsdagen för kvinnor som inte kan få barn och bli mamma är jobbig, men den är inte alltid lätt även om man är mamma. Att år efter år få en hel dag där hela omvärlden, sociala medier, butiker mm påminner en om att man är en dålig mamma är bara för jävligt.

Nu ska jag torka tårarna och hoppa i duschen för att åka iväg och fira en mamma som däremot är värd att bli firad <3